Roy Anderssons avslutande del i trilogin om att vara människa går i samma stil som de tidigare delarna Sånger från andra våningen och Du levande, det är absurdistiskt, stiliserat, konstfullt men också djupt humanistiskt och bitvis väldigt, väldigt roligt. Vissa repliker dras om och om igen och blir som ett mantra som blottar hela vår ytlighet och tomhet. Sorgligt men sant.